Historien om Next

1991 fick Jobs och hans mannar delvis erkänna sig besegrade och övergav den magnetoptiska skivan till förmån för en vanlig hårddisk. De introducerade också en ny modell av arbetsstation, Nextstation. Den innehöll en rad förbättringar som Nextcube aldrig lyckades adressera, där den största också var en av de enklare: en diskettstation så folk enkelt kunde utbyta information.

Detta var ju något nätverksporten var tänkt att hjälpa till med men Next hade helt klart underskattat hur många som faktiskt skulle använda sig av detta. Ännu ett exempel på hur Jobs varit för tidigt ute, vilket det också fanns gott om exempel av i den första modellen av Macintosh.

Nextstation sålde betydligt bättre, delvis tack vare möjligheten till färggrafik och delvis på grund av en lägre prislapp, 4 995 dollar för den monokroma versionen, 7 995 dollar för färgversionen. Vid det här laget hade Next i princip gjort slut på 247 miljoner dollar, vilket var pengar som investerare stoppat in i bolaget.

Andra ljuspunkter fanns också – Sun Microsystems skrev avtal med Next om att portera Nextsteps grafiska miljö till Solaris. Sun såg detta som ett sätt att möta Microsofts kommande operativsystem Cario rakt på och Nexts projekt med Sun resulterade senare i produkten Openstep. Sun Microsystems å sin sida tappade snabbt intresset för Openstep när de insåg att Cario aldrig blev vad Microsoft lovade och övergick istället till att arbeta med Java.

Openstep för Windows blev en av Nexts två riktigt stora försäljningsframgångar. Den andra stora blev Webobjects, ett databassystem för internet som Apple sedan starten av Apple Store använt för driften av denna enorma e-handelssajt. Dell var en annan stor användare av systemet.

Trots att framgångarna nu sakta började komma för Next så hade investerarna tröttnat. Ross Perot hade sålt sin andel och Jobs upprepade på sätt och vis sitt uppförande från sin sista tid på Apple och hade i princip upphört att komma till jobbet och verkade mest hänga på Pixar istället. Spekulationerna i media gick vilda över hur många dagar, eller veckor, Next hade kvar innan de hade slut på pengar.

De som arbetade som partners med Next vittnade senare om hur Jobs kunde dyka upp till affärsmöten med viktiga kunder i jeansshorts, t-shirt och sandaler. Om han ens dök upp – många affärsmöten slutade lika snabbt som de började när Steve Jobs helt enkelt struntade i att träffa partners, återförsäljare och kunder.

Framgångarna med Pixar och deras första biofilm Toy Story och det blommande förhållandet med Laurene Powell var betydligt roligare sysselsättningar för Steve Jobs än att sitta på Next och räkna dagarna tills dess att företaget gick i konkurs.

Pixars nuvarande huvudkontor.

Bild: Wikimedia

Jobs övervägde till och med vid ett tillfälle att lämna över kontrollen av företaget till Canon, som investerat ytterligare 30 miljoner dollar utöver de 100 miljoner de redan stoppat in i bolaget.

I början på 90-talet hade flera av grundarna på Next tröttnat och antingen slutat eller fått sparken. Bud Tribble och Susan Barnes, båda från Apple och som varit med sedan starten på Next sade båda upp sig och fick uppleva Jobs sämre sida då han såg till att båda i praktiken sparkades ut från företaget i samma ögonblick som de lämnat in sina skriftliga uppsägningsbesked.

Ytterligare tre höga chefer lämnade bolaget inom loppet av några veckor och Jobs lär på ett möte ha sagt att ”alla på bolaget kan sluta, förutom jag”. Moralen var låg och inte blev det bättre av att Theo Webgrans, som var ansvarig för Nexts försäljning i Europa, ägnat sig åt tvivelaktiga aktiviteter för att få försäljningssiffrorna att se högre ut än vad de egentligen var. Enkelt beskrivet hade han sålt fler maskiner till återförsäljarna än de i sin tur egentligen kunde sälja till slutkunderna vilket innebar att återförsäljarna senare ville returnera maskiner de inte blev av med. Nexts europeiska organisation kunde rapportera höga försäljningssiffror för stunden.

Jobs sparkade Webgrans och större delen av den europeiska försäljningsorganisationen. Det europeiska huvudkontoret, som låg på den franska Rivieran och bekostats med pengarna som kom från de påstådda försäljningsframgångarrna i Europa, stängdes omedelbart. Nytt folk rekryterades för att representera Next i Europa och de blev omedelbart sittandes med miljontals dollar i inventarier som ingen visste var de fanns rent fysiskt.

Jobs undvek att driva någon juridisk process mot de tidigare cheferna av rädsla för att bolaget skulle sågas i media, men han insåg samtidigt att han måste göra något för att rädda bolaget och meddelade snart att Next skulle börsnoteras under 1992 eller 1993.

Moralen steg bland de anställda som hoppades på att kunna göra sig en hacka på sina aktieoptioner. Next meddelade också att de skulle släppa Nextstep 486, en version för Intels 486-processor. Nextstep 3.0 släpptes också med stöd för att hantera filer från MS-Dos och Windows 3.0.

Fortfarande kostade hårdvarutillverkningen mer än den smakade så Jobs manade på sina mannar att börja portera Nextstep till andra plattformar. Mips, PA-Risc, Sparc och x86 var de plattformar som Nextstep började porteras till och effektivt blev detta också spiken i kistan för Nexts hårdvarutillverkning som lades ned 1993.

Next-kontoret i Redwood, Kalifornien.

Bild: Next

Antalet anställda gick från att vara 530 personer till drygt 200, företaget flyttade till mer blygsamma lokaler och de dyra inventarierna såldes på auktion.

Next började nu sakta med säkert att göra vinst och Steve Jobs hade medvind igen, inte bara på Next utan också på Pixar som efter succén med Toy Story skulle börsnoteras och därmed göra Jobs till en miljardär. Steve Jobs första dotter, som döpte datorfiaskot Lisa, började på Harvard. Jobs hade börjat anstränga sig för att reparera sin relation med dottern, som han länge inte ville ha något att göra med.

Det verkade som att Steve Jobs hade mognat och kanske lugnat ner sig en aning. Åtminstone på det privata planet. Affärsmässigt var han slugare än någonsin.