Förra årets asgarv var efter min farmors begravning, då min pappa och farbröder gick med kistan mot graven, på våren då solen börjat tina upp en nyuppgrävda jorden blandat med vatten, så där vi gick sakta mot farmors sista boning, och hela släktens hjärtan stod öppna och alla grät öppet och högljutt, så trampade min ena farbror snett och hans svarta finsko försvann i 1 dm lera..
Detta såg jag och på en sekund vände stor gråt till stort skratt, och jag petade i min bror som också såg vad som just hade hänt, och då inträffade ögonblicket som jag aldrig kommer glömma;
Jag och min bror står dubbelvikta av skratt i ungefär 5 sekunder, vi grät plötsligt av skratt, och jag fick knappt luft, medans 15-20 personer lika högt som vi grät, samtidigt om mina farbröder började sänka ner kistan i graven.. Och efter de 5 sekunderna så vände skrattet till gråt igen och ingen kunde hejda tårarna som snabbt rann nedför mitt ansikte igen..
Det mest bizarra på lääänge.. Känslorna är på helspänn och gränsen mellan gråt och skratt är bevisligen... tunn.
