Så som den norrlänning jag relativt sett är snurrade jag in mig i klädesplagg och stora gosiga plupphalsdukar, petade fickan full med guld och begav mig mot en av de länkar som förbinder mig med Wojarski : så väl törstig som svulten som jag var.
En wojarskipils direkt vid ingången hägrade för min inre syn, åtföljt av en stunds pratande i trevligt sällskap innan jag ämnat ägna mig åt matsedeln fylld med rustik och mättande mat.
Insnurrad i bomull och ylle, med fötterna väl snörda öppnade jag ytterdörren och ställde in kompassen. Kämpande mig nerför gatan emot den hägrande hållplatsen som glimmrade så gyllene vid horisonten; utlovande en varm vagn som skulle föra mig mot målet. Kölden gnagde mot mina kala kindben, jag flyttade upp halsduken ytterligare för att skyla mig mot det bistra. Stegen ekade tomt i vinterkvällen. Alla fönster lös med ett varmt lockande sken, alla bilar rök av varma sköna ångorr : Jag svepte åt kavajen över grilltröjan och knäppte mellersta knappen.
Passerade efter flertalet bistra sekunder ett inbjudande kafé, efter ytterligare några en underbar pizzeria, och efter några köldhackande steg den första restauranten med varma skålar och tunnvis med öl. Huttrade och drömde och kämpade på.
Efter några minuter i vinterkölden, endast lindrade av ett kort ögonblick av värme vid cigarrettinköp i den lokala servicebutiken, insåg min nu av köld avtrubbade hjärna att oddsen för att jag skulle klara mig helskinnad ur detta.
Men då jag är envis, och tankarna rör sig sakta i en till ismos nerkyld hjärna, så insåg jag inte mitt öde utan kämpade sturskt på ytterligare ett kvarter. Men till slut så grupperade sig tankarna till en intelligibel sörja och jag inså så som i en andlig förkunnelse: Det kommer inte att bli varmare, och även om jag klarar mig till hållplatsen så kommer jag att behöva gåminst lika långt efter att vagnen fört mig så nära Wojarski och sällskapet den förmår; för att inte tala om min färd åter.
Det var då jag insåg det oundvikliga som gnagt mitt bakhuvud sedan länge, likt så den outtalade aningen ofta gör : Jag kommer inte att kunna genomföra det hela, och ju förr jag ger upp min dumdristiga färd destå mindre chans att jag slutar i historieböckerna likt en misslyckad polarfärd. Så jag vände åter...
Så nu åter i mitt varma pörte, efter att huttrande ha genomgått en välbehövlig upptining, så måst jag meddela att jag uteblivit. Men ni skall veta att jag försökt, försökt mer än vad envar vettig människa bort vid denna hemska årstid…
