Imac Retina: miljontals pixlar för tusentals pix

För det första möter jag nog fler användare av Eizo och NEC än vad någon tidigare hävdade. Men när det är Mac-skärmar är det precis som du säger. De lyckas ofta lägga sig nära sRGB-standard (som jag ser det, som stillbildsmänniska), vilket är samma sak som Rec.709 i färgerna men har ett gamma som ligger i närheten av 2,2. Utmärkt för dem som använder sin dator framförallt för surf och webbproduktion. Sedan de slutade med TN-paneler i MacBook är alla de Mac-skärmar jag kollat en utmärkt skärm för normalanvändaren, inte så lyckad för den lilla grupp som arbetar med bildbearbetning inför utskrift eller tryck.

Sedan har vi ju den intressanta frågan om detta med 5K är till någon större nytta vid bildbearbetning. De är ju fantastiska att läsa text på, se grafik på. Men det finns ju andra saker som jag prioriterar högre än en hög upplösning vid fotografiskt arbete på skärmen. Det är inte kul med skärmar som ligger under 100 ppi, men när man kommer upp på en upplösning på 120 ppi tycker jag det är OK. Men jag kommer säkert att ändra mig snart

Intressant diskussion om kalibrering o.dyl.
Men är det så viktigt egentligen? Jag kan hålla med om att jämnhet över skärmytan när det gäller alla parametrar är viktigt. Likaså att kontrast och ljusstyrka räcker till i båda ändar av registret.

Men färger? Om du inte ska visa din bild/film enbart på din egen skärm så måste det väl ändå vara ett lotteri hur det uppfattas hos betraktaren? (Precis som när man skriver diskussionsinlägg ) Man kan ju aldrig veta hur bilden/filmen visas hos målbetraktaren, eller under vilka förhållanden den betraktas.

Så ursäkta mig för att jag sticker ut hakan och tycker att det ofta vevas runt med mystiska termer och påstådda fakta när det gäller "färgkalibrering." Jag misstänker ibland att det är en möjlighet att dra någon sorts nytta av en utbredd okunskap.

Själv är jag en ivrig djäkne sedan tio år tillbaka och har ännu inte lyckats tränga mig in i meningen med färgkalibrering. Men kanske jag får vägledning nu?

Uppfriskande att få ett sådant mothugg, som kräver att man verkligen tittar på fundamentet av vad man gör. För det första, det finns något som heter tryck och utskrifter också, det är inte bara på skärm vi ser bilder. Ska du trycka eller skriva ut din bild är det ju extremt viktigt att du vet vad som kommer ut ur skrivaren eller tryckpressen. Ska du göra en bok handlar det om 10.000-tals kronor som du riskerar om det blir fel.

Men det blir ju mer och mer som vi använder skärmen som bildförmedlare. Och där är det ju komplicerat, för precis som du säger är det ju ett lotteri. Men vad som är på väg är att på nätet använder vi sRGB. Och om vi då har skärmar som återger sRGB perfekt, då kan du förvänta dig att dina bilder faktiskt visas rätt. Så trots vad en deltagare i denna tråd hävdar, så är Apples strävan att deras skärmar verkligen ska återge sRGB så bra som möjligt helt rätt. Om våra skärmar, iPads, iPhones och så vidare verkligen matchar sRGB, så är det ju enkelt för dig som producerar bilder. Det är ju bara se till att se till att dina bilder ser bra ut på en skärm som matchar sRGB så bra som möjligt.

Men alla vill ju ha skärmar som återger en större färgrymd, eller hur? Om du producerar bilder för tryck vill du verkligen ha en skärm som kan återge en större färgrymd, eftersom ett bra tryck kan återge färger som ligger långt utanför det som är sRGB.

Men om du då arbetar med webbilder? Ska du då skaffa en annan skärm för detta? Nej, inte om du har de senaste generationerna av hårdvarukalibrerade skärmar, till exempel från NEC eller Eizo. De kan nämligen kalibreras mot olika standarder. Jag kan ha en kalibrering som utnyttjar skärmens fulla omfång, en annan som krymper omfånget ner till till exempel sRGB eller Rec.709. Eftersom skärmen har ett stort omfång är det enkelt att återge dessa profiler mycket korrekt. Så jag kan sitta på min skärm inställd på sRGB och veta att de som sitter på sRGB-skärmar ser mina bilder på samma sätt. Och även om de inte har en Apple-skärm eller annan skärm som verkligen matchar sRGB, så är det ju ett slag genomsnitt av alla de skärmar som finns där ute. Så genom att jag kalibrerar min skärm mot sRGB-standarden så vet jag att genomsnittsanvändaren faktiskt har en skärm som ligger i närheten av det jag ser.

Är du nu en troende över färghanteringens förtjänster

Med vänliga hälsningar

Stefan

Tack! Det var en väldigt bra förklaring. Jag blev inte troende av den men jag förstår mycket mer än jag gjorde för tio minuter sedan.

Trevlig helg! /Tomas

Och vad krävs för att få dig att bli en troende? Jag gillar när någon ifrågasätter själva fundamentet på vad jag arbetar med

Hittills har jag inte behövt bry mig om kalibrering och allt annat jox, eftersom mina bilder och filmer mest stannat kvar i min dator och jag har varit nöjd med det. Men om jag någon gång skulle göra en bok, för att ta ett exempel från dig, så skulle jag antagligen behöva bry mig mer.

Så jag räknar mig inte som "troende" men efter din förklaring har jag respekt för de som tror. Fast jag skulle nog kalla dem för "vetande" numera.

/Tomas

Tyckte din fråga var så bra och så provocerande att jag gjorde om det till en anteckning på min FB-sida https://www.facebook.com/notes/projektor-utbi...

Med vänliga hälsningar

Stefan

När det gäller professionell video - sådant som ska sändas i TV och projiseras på biografer i alla fall - så är färgkallibrerade skärmar/referensskärmar ett absolut måste. Tro mig; vi skulle helst slippa denna skit, men om materialet inte kollades och justerades enligt en överenskommen standard av färg, luminans etc - så skulle ni alla må illa av vad ni såg på TV ikväll; en del program skulle ha en gul ton över sig, andra gå mera i grönt och störningar i sändningen p.g.a. för extrema vitnivåer. En del program skulle vara grådaskiga, andra ha en så brutalt hård svartnivå att ansikten i närbild - som ska utstråla skönhet t.ex. - skulle se groteska och aningen skrämmande ut

Videokameror - även pro-kameror för 300 000 kr - är kompletta idioter...dom vet inte vat vitt är för något. Ibland kommer filmare hem med färgstick i materialet - även rutinerade proffs - vitbalansen var slarvig eller - vanligast - det var blandljus...två eller fler ljuskällor med olika frekvens. Ljuset förändras också över en tagning och pros använder inte "automatisk vitbalans" (av anledningar jag inte orkar ta här) - så det kan se bra ut första minuten...sedan smyger ett blåstick in i bilden.

Tittarnas skärmar (TV-apparater etc) är också et djungel...ALLA är olika och många har folk skruvat i och har sina egna färgreferenser så att säga :-D. Om man då inte har en riktmall - en standard - och allt material inte följer denna standard - så blir eventuella avvikelser ännu värre i många burkar hemma hos allmänheten. Det är tveksamt och man skulle kunna bedriva vettig broadcast utan kalibrerade färgsystem för TV och video (biograferna t.ex som ju är digital video nuförtiden.) - det är därför man kalibrerat allt från första början när TV föddes på 40-50-talet förra seklet.

Så - man måste hålla tungan rätt i munnen när det gäller färger och luminans innan man skickar materialet för sändning etc. Hur "noga" det är kan dock diskuteras - vilken "nivå" man ska lägga sig på. Jag vet att alla producenter inte har köpt in någon referensskärm för flera hundra tusen spänn - dom litar till kalibrerad Apple-skärm. Men dom gör reklam etc som inte behöver vara "realistiskt" och som vi tittare inte kan avgöra om ett färgstick är "fel" eller "arty/tänkt" - handlar det om drama, nyheter, inslag, etc - så är ALLT tittat på i en referensskärm och bilden är färgkorrigerad därefter innan materialet lämnar post produktion och ska till publik. Allt.

Jo, det har börjat dyka upp alternativ till bestarna som broadcast-husen har (dom tror inte på saker som inte kostar sexsiffriga belopp - gammal tradition). Sony, TV-Logic och Panasonic börjar släppa grejer för femsiffriga belopp. Eizo och NEC förekommer inte, dom är för vekt byggda och har inte SDI (kanske någon modell...vet inte säkert) - ser aldrig deras grejer inom videoprod.
Observera att ingenting utan SDI förekommer inom professionell video- och TV-produktion. HDMI (DVI) är ett konsumentformat. SDI och fiber är det som gäller. Inget annat.
Det är också en del annat som broadcastmonitorer förväntas ha: captioning, olika scopes, styrning. Dom är nästan uteslutande byggda i stålplåt - åtminstone tills nu. Diverse fästsystem och batterisystem (för mindre) ska också stödjas. Det är en annan värld/industri än foto- ochgrafikproduktion. En ganska rå och ruffig industri - tung, smutsig och hård :-). Grejerna ska hålla. Jämför med PA-system för turnering rock'n'roll Och man gör inte en version i plast för att ha inne tryggt och snyggt - och en i stålplåt för ruffa tag, nej, man gör EN modell och det är stålmodellen. Detta kanske håller på att ändras, man gör ju pro-video-kameror (dom billigaste/minsta) i plast (med gjuten metallprofil inuti i.o.f.s) nuförtiden - detta var otänkbart förr.

Men du snackar om skärmar ute i fält. Det är en hel del skärmar som är ute och snurrar så också för stillbild. Gå på en modefotografering on location, det är bara Eizo eller Nec som används, med undantag av de som litar på sin laptopskärm (fruktansvärt men sant). Jag tänkte mer på post när någon sitter och gradar. Mina skärmsäljande vänner hävdar att de börjar sälja en hel del av dessa »fruktansvärt billiga« skärmar, som bara går på 25 till 30 tusen.
Men video är inte mitt område. För mig ska bilder stå stilla, även om jag nu tvingas lära mig mer om detta eftersom DSLR-kameror kan filma och stillbildsfotografer utvidgar med rörliga bilder, ofta utan att veta riktigt vad de håller på med.

Som jag skrev...man har inte brytt sig om att göra två modeller; en heavy duty och en studio - en för fält och en på kontor. Man har gjort fältmodell i stålplåt och vill man ha den i kontrollrummet etc så går det alldeles utmärkt också, om man däremot gjorde en känsligare plastis så hade den bara ett ställe där den passade; inne i lugna miljön.
Så har det alltid sett ut inom pro-video och det är först nu det kommer billigare plastisar där man skalat bort även vissa funktioner, I/O och kontroll - men behållit den calibrerade kvaliteten = referns. Men jag ser dock fortfarande till övervägande del 100-300-tusenkronors-skärmar i stålplåt. Oavsett om det är OB-buss, ute på ängen eller inne i en exklusiv redigeringsstudio sittandes i skyddat rack där den aldrig kommer att utsättas för något.
Man väntar bara på att Blackmagic Design ska släppa en referensskärm - dom gör fina stålgrejer som håller och prisdumpar marknaden med chockerande kraft. Än så länge är det Sony som dominerar referens-skärmarna - alla ska ha Sony för en kvarts miljon :-D. Dolby har släppt en goding också - i samma prisklass.
Stillbild är en billig verksamhet - provideo har blivit mycket, mycket billigare, men det är fortfarande lång från konsumenters börsar. Direkt man ska köpa en riktig fet pro-grej så handlar det om pengar som man köper en ny Volvo för - eller Mercedes. Bra fet teleoptik går på en mille per glugg - och ska man göra en 6-kamera-produktion så...tja...5-6 millar för bara optiken. Men i vanlig studioprod så duger dom billiga gluggarna för 300 000-350 000 kronor styck. Ursäkta OT.

Det finns alltså orsaker - nu när innehåll produceras av många små och ibland nystartade producenter - att man försöker kolla färgen på vanlig Mac-skärm. Detta är också anledningen till nya "referens"-skärmar för 30-40 000 kr. Dom stora husen skrattar dock bara åt dessa skärmar. Än så länge.

När jag började ha koll på digital stillbildsfoto var det ju system som Paintbox och liknande man jobbade med. Jag var uppe och kollade på en sådan arbetsstation. Han hade 2 skärmar, vardera på 20". De kostade 250 tkr/st. Då började det dyka upp skärmar från Radius som kostade 25-35 tkr och han hånskrattade åt dem. Ett par år senare hade företaget lagt ner sin verksamhet. Tror att det är samma läge för de som arbetar med rörliga bilder idag.
Med vänliga hälsningar

Stefan
www.profiler.nu