Niklas: Hur skulle man "berätta" det menar du?
Rent tekniskt rett är det bara att sätta upp en sanningstabell som är minst ett subset, helst ett superset av den sanningstabell som används för att gråa ut alternativet från första början. Ur den tabellen kan man sen hämta information som beskriver varför villkoren för att använda det alternativet inte är uppfyllda. Dock är det jobbigt och icke-trivialt att göra i stora applikationer, därför görs det helt enkelt inte.
Att berätta något behöver inte göras explicit med text. Det handlar mer om de möjligheter och begränsningar som gränssnittet kommunicerar. Obs. inte har, utan de som användaren kan uppfatta. Om ett system har begränsningar som inte användaren kan förstå ligger irritation eller i alla fall förvåning och kanske konfundersamhet eller besvikelse nära till hands när man väl stöter på dem. Till exempel som med gråa menyalternativ.
För att slänga mig med fina ord: Människa-dator-kommunikation är en speciell gren av tvåsam datormedierad metakommunikation. Med andra ord: Designern ska kommunicera sin bild av hur systemet fungerar till användaren, via systemet. Detta är en nyutveckling av MDI. Inom MDI har man tidigare försökt sig på att som designer skapa något som ligger så nära användarens modell av systemet som möjligt, alltså den klassiska användarcentrerade designmetoden (UCD).
Problemet är att användarens modell av systemet aldrig blir detaljerad, om den ens existerar. Och i Esa-fallet med gråa menyalternativ så finns det inget bra tillvägagångssätt inom användarcentrerad design (och framförallt när det inte används design alls ) att påverka användarens modell. Vad man behöver göra är att i varje situation som kan uppstå bistå användaren med dels information om vad som händer och dels våga fråga användaren om mer information så att systemet kan fortsätta arbeta.
Interaktion är alltså kommunikation.
Vidare kan vi kombinera det vi har med klassisk gestaltpsykologi från Gibson. Vad behöver användaren veta i form av led för att förstå att det behövs och går att klicka [här]? Som designer är man inte begränsad eftersom digitala artefakter saknar egenskaper från början. Det är då man ska ge sådana egenskaper så att de egenskaperna beskriver för användaren vad den kan göra. Vilket också är ett av problemen, världens vanliga lagar gäller inte längre, det är därför så många längtar tillbaka till en spatial Finder - vanliga fysiska lagar som miljoner år har lärt oss att känna igen är vi snabba på att använda och lära oss.
Hoppas det var ett svar du var ute efter och att jag inte flummade iväg för mycket akademika.
Mer i ämnet finns att läsa i t.ex. The Semiotic Engineering of Human-Computer Interaction av De Souza och Design av informationsteknik av Löwgren och Stolterman. För lite kunskap i periferin: Using Language av Clarke.
