Pink odlar intresset för programmering

Förra sommaren anordnade Vanja Tufvesson och Tone Pedersen tillsammans med Vibeke Tengroth ett programmeringsläger för tjejer. Trycket blev jättehögt och de blev förvånade över det stora intresset de möttes av. Efter lägret var det många som hörde av sig och undrade när nästa läger skulle hållas. Initiativet växte till både flera läger och kodningsträffar varje månad i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Pink Programming är nu en förening med många medlemmar, vars mission är att göra fler kvinnor intresserade av programmering och utveckling i en kravlös miljö. 99mac har mött Vanja Tufvesson och Tone Perdersen för att prata om kvinnliga utvecklare, glädjen i att programmera och vikten av mångfald i arbetsgrupper.

Hur startades Pink Programming?

Vanja: – Det var egentligen aldrig meningen att det skulle bli en hel förening med aktiviter runt om i landet. Vi skulle bara anordna ett programmeringsläger förra sommaren egentligen, det var bara en galen idé. Jag nämnde det för Tone på en fest efter några glas vin och vi tyckte att det var en svinbra idé.

Det vi ställdes inför var: Hur gör man, var börjar man? Börjar man med att boka en lokal och inte veta om det kommer någon eller börjar man marknadsföra utan att man vet om det finns någonstans att vara? Jag hade precis slutat på ett jobb och skulle börja på ett nytt till hösten så jag var ledig under sommaren och det var lite därför vi hade tid att göra det här.

Tone: – Jag jobbade heltid på Volvo då. Det var ju en rätt stor risk eftersom vi tog av våra egna pengar och vi visste inte om det fanns något intresse. Vi hade inte mött så många kvinnliga utvecklare så det var svårt att veta om det fanns något riktigt intresse. Många säger att ”tjejer är inte lika intresserade av teknik” , och hela den där biten. Men så blev det ju inte. Det blev fullt på några dagar och sen hade vi en jättelång väntelista med människor som ville hoppa på om det fanns plats över. Folk mailade och frågade ”när har ni nästa läger?” . De trodde verkligen att det var en stor organisation som stod bakom, och så stod vi där.

Så allting började med ett läger?

Vanja: – Precis, ett väldigt litet läger med 14 deltagare. Sen kände vi väl en eller två veckor innan att det var väldigt mycket att göra. Så då fick vi försöka hitta någon som kunde hjälpa oss. Då kom Vibeke in i bilden, som vi egentligen inte kände så bra. Tone kände henne lite grann.

Tone: – Ja, vi hade pratat någon gång. Det var min killes kompis och det var han som tipsade om henne. Det var, i alla fall då, väldigt begränsat med tjejer man kände som jobbade som utvecklare. Det var inte heller som att man hade jättemånga att fråga om de kunde hjälpa till. Det var typ Vibeke eller en annan tjej och hon hade precis börjat nytt jobb så hon kunde inte. Efter lägret fick vi sätta oss ner och fundera på vad vi kan göra av det här.

Det var ju ett skitstort intresse som fanns, vi kunde inte bara låta det rinna ut i sanden. Vi tänkte att vi måste göra något mer av det här. Vi tänkte då att ”Okej, det är jättemycket jobb att arrangera lägren men det är skitkul. Vad kan vi göra som inte kräver fullt lika mycket förberedelser men där alla de här människorna kan få ett forum där de kan få testa programmering och lära känna varandra?” . Då kom vi på det här med Pink Programming Sunday.

Hur ofta sker Pink Programming Sunday?

Tone: – En gång i månaden i Stockholm, Göteborg och Malmö. När vi började var vi utspridda på olika delar i Sverige, jag i Göteborg, Vanja i Malmö och Vibeke i Stockholm. Det var därför som det blev de tre städerna rätt snabbt. Det var ju ganska bra för organisationen att vi kunde vara i tre olika städer, men det var också ganska tufft, med Skype-möten sena kvällar. Det är inte lika kul att jobba så heller, det är ju roligare att kunna träffas.

Vad har ni själva för bakgrund när det gäller programmering? Var det ett intresse ni hade sedan tidigare eller var det något ni upptäckte i er utbildning?

Tone: – Ja, det är lite olika för oss. För min del kom intresset ganska sent. Vi hade en del programmering i utbildningen, teknisk matte på Lunds Universitet, och i början kände jag inte riktigt ”Ja!” . Jag var lite skraj för programmering, trots vi hade avancerade mattekurser var det programmering som var det läskiga. Många andra i klassen hade programmerat ganska mycket innan. Bristande självkänsla bidrog nog också till att det kändes läskigt. Sen hittade jag långsamt mitt intresse. Men det var först de två sista åren på utbildningen som jag verkligen kände att det var kul och att det var någonting jag ville fortsätta med.

Vanja: – Jag gick på samma utbildning som Tone, men kände direkt när man hade de första obligatoriska programmeringskurserna att ”Shit det här vill jag göra.” Jag försökte till och med byta till datavetenskap, men det går så snabbt innan utbildningarna kommer in på olika spår så det blev väldigt bökigt att byta. Jag bestämde mig istället för att inrikta mig mot programmering. Jag fick läsa mer programmeringskurser och tog så många sådana kurser som jag kunde.

För man vet ju själv hur det är när man är nybörjare, frusterad och försöker lära sig.

Jag började då också jobba som övningsledare där jag hjälpte till som någon slags hjälplärare i programmering. Det var jättekul och det är nog lite därifrån det kom, det här med lägren. Det är så himla roligt att dela med sig av sin kunskap. För man vet ju själv hur det är när man är nybörjare, frusterad och försöker lära sig. Det jätteroligt att kunna hjälpa andra i den resan och följa folks utveckling.

Teknisk matte är väldigt teoretisk och väldigt avancerad. Jag kände direkt att det var kul med programmering för det är så praktiskt och redan i första kursen går det att göra en lösning och se ett resultat. Tones lösningar och mina kan se så himla olika ut men båda är rätt för programmet gör vad det ska. I matten är det inte så utan det finns oftast bara ett rätt svar. Programmering är mycket mer kreativt. Man får lov att tänka på sitt eget sätt och något som man brukar säga till eleverna är att ”Det som är naturligt för dig, kör på det” . Tones lösning kanske är naturlig för henne och då är det rätt och för mig kanske en annan lösning är rätt.

Tone: – Det var också det som jag kände var så kul med lägren, att om jag hade fått ett Pink Programming-läger tidigare så hade jag kanske känt att det var roligt med programmering snabbare och upptäckt det tidigare.

Hur har utvecklingen med Pink Programming sett ut sen förra året när ni startade?

Vanja: – På ett sätt är det som att vi har kört med handbromsen i. Det har funnits en stor potential men vi har varit bromsade av hur mycket tid vi har, och vi vill inte kasta oss in i grejer utan att tänka igenom dem. Vi har hela tiden diskuterat vad vi vill göra och vilken väg vi vill gå.

Tone: – Att bibehålla balans i livet, det är också en liten broms.

Vanja: – Ja, fram till nyligen har det ju varit jag, du och Vibeke. Vi jobbar heltid och ska hinna med Pink på vår fritid.

Ja, för Pink Programming är väl till största delen en ideell verksamhet?

Vanja: – Ja precis. Sedan i somras har jag kunnat börja jobba med Pink en gång i veckan. Både jag, Tone och hon som hjälpte till att arrangera lägret i somras fick lite betalt, men största delen är ju fortfarande ideellt. Nu har vi också fått hjälp av cirka 30 fantastiska volontärer som hjälper till att strukturera. Vi har projektgrupper i varje stad och alla ansvarar för olika saker. Det är också roligt att se att söndagsträffarna blir fulla på några timmar. Det känns som att intresset finns det inget stopp på.

Tone: – Nä, verkligen inte, intresset är jättestort och det är så många fantastiska människor som är med nu och som gör ett så himla bra jobb.

Vanja: – Ja, verkligen, det är också någonting som vi trodde skulle vara svårt, att hitta folk som ville hjälpa till. Men när vi har lagt upp information om att vi söker personer som vill vara med i projektgrupper har gensvaret varit stort. Det är jättekul men kan också vara överväldigande, alla kan ju inte vara med, och hur koordinerar vi det?

Tone: – Det har också varit rätt mycket fokus på att bygga upp organisationen på ett hållbart sätt, så våra värderingar behålls och att vi kan fortsätta växa.

Vanja: – Ja, på många sätt har vi fått bromsa men nu känns det som att det rullar på rätt bra. Vi har haft över 1 000 unika deltagare runt om i landet, det är väldigt, väldigt många. Vissa av de här 1 000 har såklart kommit flera gånger och vissa har bara kommit en gång, men det är väldigt mycket folk.

Tone: – Och det är ett häftigt nätverk som byggs. Folk som träffar varandra och sedan fortsätter träffas utanför Pink. Det är också en väldigt stor spridning på vilka som kommer på träffarna. Man möter allt från nybörjare till folk som jobbar i branschen, och som kvinnlig utvecklare träffar man annars inte så många andra kvinnliga utvecklare. Man kanske bara har ett behov av att diskutera olika saker som kan vara svårt att diskutera på arbetsplatsen.

Har ni tagit några medvetna val när det gäller på vilka sätt ni har vuxit som organisation?

Det är få gånger man i vuxen ålder kan lära känna människor så bra under så få dagar.

Vanja: – Jo, det har vi ju. Exempelvis lägren vi hade i somras. Vi hade ju kunnat ta in många fler på varje läger. Men vi tycker lite att hela grejen är att vi vill ha en intim känsla. Är man jättemycket folk är det kanske inte lika lätt att ställa många frågor och det är inte lika naturligt att prata med någon man inte känner. Vi kände att vi verkligen ville ha kvar den känslan och se till att de som åker får en så bra kvalitet på lägret som möjligt. Vi vill inte att det ska vara för mycket folk på en gång, då kör vi hellre fler läger.

Tone: – Ja verkligen, det var ju någonting som vi kände efter första lägret, att det här vill vi verkligen behålla; den familjära stämningen och ett ställe där man verkligen kan tänka högt som blandas med personliga erfarenheter.

Vanja: – Ja, det är spännande för det är få gånger man i vuxen ålder kan lära känna människor så bra under några få dagar. Det är en så stor skillnad mellan första dagen och sista. På sammanhållningen, på stämningen, hur man hjälper varandra och stöttar varandra. Det är en väldigt häftig känsla och därför har vi inte velat ha söndagsträffarna för stora heller.

Hur många är det som brukar komma på söndagsträffarna och lägren?

Vanja: – På lägren är det max 20 personer. På träffarna kan det vara lite fler och där har vi också experimenterat en del och haft uppemot 60 personer på en träff. Men oftast är det runt 30 stycken. Det är ju också svårt att hitta lokaler som är stora nog om man ska ha fler. Sen kan det också vara svårare att bjuda in gästföreläsare. Vi jobbar mycket med att bjuda in kvinnor vilka arbetar som utvecklare och det behöver nödvändigtvis inte vara människor som är vana vid att prata inför folk eller stå på scen och berätta om sin karriär, utan det är helt vanliga människor.

Då är det också lite svårare att få dem att tacka ja om man säger att de ska föreläsa inför 200 personer. Det kanske inte det känns lika naturligt och lätt att tacka ja till. Utan det ska vara så att människor ska känna sig bekväma med att prata och de som är på eventet ska våga ställa frågor till talaren. Vi har ju haft vissa event där det har blivit ordentliga diskussioner och personer verkligen har delat med sig av sina egna erfarenheter och släppt garden helt.

Vad har ni fått för typ av respons från företag och privatpersoner?

De inser att det här är något vi gör för alla.

Vanja: – Det är väldigt tacksamt att jobba med det här, vi får sjukt bra respons. Det är ju ingen som säger ”vad gör ni det här för?” , tvärtom. Det är så många som erbjuder sig att hjälpa till, både när det gäller skolor och företag. Alla säger: ”Säg till om ni behöver hjälp och hur kan vi hjälpa till” . Det är snarare så att det är svårt för oss att definiera vad vi behöver hjälp med. Där är jag förvånad över det stora stödet vi har fått.

Tone: – Ja och att de inser att det här är något vi gör för alla. Det är inte bara för kvinnliga utvecklare, det är för alla i IT-branschen. För att man vill ha en större mångfald så det blir en skönare och mer kreativ arbetsplats.

Vanja: – Man kan nästan känna att det blir lite frustrerande för nu har vi blivit en aktör som folk vänder sig till. De vet att vi finns och det är så många som har börjat inse vikten av mångfald på arbetsplatsen. Då är det många som hör av sig till oss och frågar ”Hej! Kan ni hjälpa oss, vi letar efter kvinnliga utvecklare” , ”Vill ni hjälpa oss hitta en talare till den här konferensen” eller ”Kan ni hjälpa oss? Vi behöver kvinnliga mentorer, vi har bara män” .

Alla gör ju det med ett gott syfte men vi har inte möjlighet att hjälpa alla. Vi hinner inte svara på alla förfrågningar. Så det finns ju en del frustration i det också fastän det egentligen är positivt att folk faktiskt försöker. Men om vi behöver hitta lokaler så har vi ofta fler att välja på för många ställer upp. Vi har också kommit i kontakt med folk man kan ringa och be om råd.

Lägren och träffarna blir en liten frizon där man bara kan andas ut

Tone: – Ja det är jättekul att alla ser värdet i det vi gör. Från privatpersoner har vi också bara fått positiva reaktioner. Alla de som kommer på söndagarna och på lägren; det är bara positivt tillbaka. Det är kul att det blir som det blir på lägren, att det är lite emotionellt och det är så fint. För många har det varit en jobbig grej, det här med programmering och det är något man har kämpat med. Så lägren och träffarna blir en liten frizon där man bara kan andas ut och känna "Shit, det här är ju kul!” . På så vis märkts det att det här har betytt ganska mycket för många och det är jätteroligt.

Vad har ni fått för reaktioner från personer i er vardag som inte är insatta i branschen?

Tone: – En del som inte alls har varit i kontakt med den här branschen kanske inte förstår riktigt hur få tjejer det är och på så sätt inte förstår hur mycket det här betyder.

Vanja: – De som jobbar i branschen förstår ju direkt när vi säger att vi har kodat med hundratals tjejer. Då reagerar de ju med: ”Omg, var är alla de här tjejerna?” . Universiteten frågar hur vi lyckas få så många till våra läger när de inte lyckas få så många till en hel årskull. Men jag tror att folk i omgivningen, även om de inte kan någonting och inte har insikt i IT-branschen har en viss bild av vad programmering är. Vi vänder upp och ner på den bilden genom att vi säger att vi sticker ut på landet och bastar, badar, programmerar och springer i skogen. Vi får då ofta reaktionerna ”Det där vekar ju jättetrevligt. Jag kanske också ska börja programmera med er” . Det är många som blir förvånade över att man kan göra så.

Tone: – Ja exakt, att vi drar på surfläger fast istället för att surfa så programmerar vi. Det blir samma sak, du behöver inte surfa för att dra på surfläger. Man ska bara ha en skön semester där man lär sig programmera samtidigt. Det ska inte vara som att gå till en skola. Och där har vi fått in många som kanske inte hade provat annars.

Det verkar komma en väldigt stor blandning när det gäller träffarna. Både när vad gäller bakgrund och tidigare erfarenhet. Det var min uppfattning när jag besökte en av era träffar, men jag tänkte fråga om det är så det brukar se ut?

Vanja: – Ja, och det är det som jag tycker är vår styrka. För det finns ju faktiskt, har jag märkt nu, ganska många olika initiativ som jobbar för samma mål; att få in fler tjejer i branschen. Men många initiativ riktar sig till en grupp. Som studenter till exempel, då är det oftast event som bara är för studenter. När man jobbar är det bara för folk som redan har en karriär. Det är väldigt snäva områden. Men det finns inte så många platser där man träffar folk som är på helt olika ställen i livet och i karriären. Jag har märkt det själv, jag har bara jobbat några år och jag får ut jättemycket av studenterna som jag har lärt känna. De får säkert ut mycket av att känna mig också. Och då kan man träffas i ett avslappnat sammanhang. Det är inte uttalat att en är adept och en är mentor.

Tone: – Nej exakt, det är verkligen så att man hjälps åt oberoende av om du yngre eller äldre. Man ändrar fokuset lite liksom.

Vanja: – Man möts bara i intresset och nyfikenheten och inget annat spelar någon roll, det tycker jag är fett, att det är en sån blandning.

Tone: – Sen har vi ju också medvetet försökt hålla nere priserna. Våra event är gratis. Det kan ju också spela in lite att alla får en möjlighet att komma. Det enda man behöver ha med sig är en dator.

Vanja: – Även det kan ju vara en tröskel som vi kanske kan jobba med på sikt, så att personer som inte har en dator också kan vara med. Som student kanske man väljer att inte komma om det kostar 200 kronor. Priset ska inte vara det som är avgörande för om folk kommer eller inte. Om man går flera gånger tänker jag mig också att man verkligen ser hur brett det är och att man ser hur otroligt mycket saker man kan jobba med. Dels för att talarna är så olika från gång till gång och dels för att det är så olika vilka som kommer till våra träffar.

Vad tycker ni bäst om med Pink Programming?

Vanja: – Det är sjukt kul med programmeringslägren!

Tone: – Ja, det är ju verkligen roligt för då får man lära känna personer i alla olika åldrar och med olika bakgrunder. Både att vi får lära känna dem och att de får lära känna varandra.

Vanja: – Det är sånt man hinner med på lägren men kanske inte på söndagsträffarna. Jag vet själv hur det är att tampas med ett problem och hur frustrerande det kan vara. Att vara på ett läger och följa någon som kan ha varit sjukt frustrerad och irriterad och tyckt att allt är skit, och sen helt plötsligt lyckas de lösa problemet och bara utbrister: ”Jaaa!!” Det kan vara en pytteliten grej, som på lägret i somras. Det var många som hade problem med att få sin kod in på sin telefon för man skulle göra någon basic app. Ju mer man har bråkat med något ju gladare blir man när den där lilla knappen dyker upp på telefonen. Att få se den glädjen och få dela den, det är häftigt.

Vad hoppas ni att Pink Programming ska bidra med på lång sikt?

Vanja: – Väldigt långsiktigt är det ju att fler kvinnor ska välja att bli utvecklare. I det ingår också att de som är det idag ska vilja fortsätta arbeta som utvecklare.

Tone: – Ja, och mer kortsiktigt är det ju att få fler kvinnor att hitta sitt eget intresse för programmering.

Vanja: –Ja, det hänger väl lite ihop med att förändra bilden av vad det innebär att arbeta som utvecklare och hur man måste vara som person för att vara utvecklare. Det är viktigt att ge en skön bild av det. Och få folk att inse att det är jävligt coolt att kunna skapa egna program. Du kan bygga vad som helst, det finns oändliga möjligheter.

Tone: – Ja, och att man kan identifiera sig med det. Att man kanske inte behöver vara något supersnille eller någon viss personlighetstyp för att kunna jobba som det.

Jobbar ni på något sätt nära företag eller skolor i samarbeten?

Tone: – Ja, vi har ju samarbeten med företag. Det är ju så vi finansierar oss; genom sponsorer.

Vanja: – Skolor har vi nog inte riktigt kommit nära än, men det finns ett intresse från många skolor som har hört av sig till oss. Från Lunds Tekniska Högskola fick vi mycket grejer till lägret i somras. Då var det Sandra som fick betalt av LTH för att komma och visa. Men där finns det ju mycket potential och saker man kan göra. Men det har mest varit företag och då har vi ju ändå varit lite selektiva i de vi har valt att samarbeta med. Vi har bara tackat ja till företag som det verkligen känns bra med och som till fullo delar våra värderingar och vill vara en del av det här.

Tone: – Ja det är viktigt att de håller med om våra långsiktiga mål och att de förstår att det är långsiktiga mål, och inte tror att de kommer kunna rekrytera massor av kvinnor på en gång. Det är också viktigt att de är måna om att förändra hela branschen, inte bara sitt eget företag.

Har ni märkt om det är några företag som efter att de har kommit i kontakt med er, har börjat jobba mer aktivt med jämställdhetsfrågor eller börjat fokusera mer på mångfald?

Vanja: – Vi har ju inte hållit på jättelänge så det är lite svårt att säga, men det känns som att vissa får ”Aha”-upplevelser när vi pratar med dem och ställer frågor, typ ”Varför tror ni att inte någon kvinna har sökt den här jobbannonsen?” , ”Hur tror ni kvinnorna uppfattar den där texten ni har skrivit? Eller den där bilden med bara män?” Det brukar i alla fall sätta gång tankeprocessen. För det är ju många som verkligen har bra intentioner men inte vet hur de ska göra för att få förändring. Men det finns ju mycket kvar att göra.

Jobbar ni något med att hålla föreläsningar kring hur företag ska bli bättre på att anställa mer jämställt?

Vanja: – Det skulle ju vara toppen om vi kunde göra det för vi har träffat så många kvinnor som är i branschen, vill in i branschen eller vill ut ur branschen. Men det har inte funnits tid till det. Så det är något vi har behövt prioritera bort.

Tone: – Det kanske är något som kommer sen. Vi har ju gjort en del tal på konferenser. Vi har kommit dit och berättat om oss och om Pink och sådär.

Vanja: – Ja, nu när vi är fler också kan det vara andra än vi som gör det för det finns ju jättemycket duktiga människor som hjälper till. Det är också roligt för alla som jobbar med Pink; att berätta om sig själva och hur de hittade till oss. Där har ju alla sin egen unika historia varför de gör det och vad det har betytt för dem. På det området är det väldigt olika och jätteintressant att höra om vad de har för infallsvinkel.

Har ni mött några som kommer till era träffar som inte alls tänkt att de ska hålla på med programmering, men som efter de har varit hos er börjat en utbildning?

Vanja: – Ja, absolut! De flesta blir förvånade för att de tycker att det är så roligt. Både personer som har börjat på en utbildning eller personer som har bytt inriktning och har börjat med utveckling istället. Så är det ju absolut inte med alla som kommit till våra läger eller träffar men vi har sett flera fall av det på den här korta tiden. Sen tänker vi också såhär; att det är ju extra kul om det är någon som har varit på ett läger eller på en träff som upptäcker programmering, men det kan också vara så att de pratar med någon annan som står i valet och kvalet att kanske börja en teknikutbildning och säger: ”Men det var skitkul, det skulle nog passa dig!” och så blir det som ringar på vattnet. Så man vänjer sig vid att höra att fler pratar om att programmering är roligt.

Shit min mamma eller mormor går på sånt här, det kan jag också göra.

Exempelvis, när jag funderade på om jag skulle börja plugga. Jag var skitosäker på om jag skulle få kompisar. Jag hade en jättebra kompis som peppade mig, såg till att jag träffade hans kompisar som också höll på med programmering och sa typ: ”Jag lovar Vanja du kommer passa jättebra på den här utbildningen.” Vi hade gått i samma klass i gymnasiet. Men om jag inte hade haft honom, vem hade då peppat mig?

Tone: – Mm, och därför tror jag att det är viktigt med åldersspridningen som finns också. Det kan komma kvinnor som är i 50-60 årsåldern, det ger också ringar på vattnet. Tänk när de berättar för sina barn och barnbarn att de har varit på en programmeringsträff. Då ser ju andra tjejer sina möjligheter och kanske tänker: ”Shit min mamma eller mormor går på sånt här, det kan jag också göra” . Det tror jag också kan förändra bilden.

Amanda Reventlid: – Jag tänker mig också att det är rätt betydande att man ser att det finns andra kvinnor som kodar och är utvecklare. Så att man inte tänker: ”Ja, om jag börjar koda så kommer jag vara ensam.” Även om arbetsmiljön är bra och ingen är otrevlig eller så känner man det på något vis att man är annorlunda.

Tone: – Ja, jo därför är det viktigt att när man får in tjejer i företaget, att man inte sätter en tjej i varje team bara för att sprida ut. Kanske ha fler tjejer i ett team och ingen i ett annat. Det kan hjälpa för att komma bort lite från den här minoritetskänslan, att inte behöva känna sig annorlunda.

Vanja: – Det kan också vara viktigt att ha någon att dela de här upplevelserna med. Exempelvis, om både jag och Tone är ensamma tjejer i olika team, ja men då kan vi ju prata med varandra. Det gör också mycket när man har sitt nätverk med Pink. Vi har ju Facebook-grupper för varje stad. Då kan man skriva och fråga i gruppen om man ser något spännande evenemang, och så kan man gå ihop för det är alltid trevligare att gå tillsammans med någon. När man har gjort det kanske man är mer bekväm med att gå själv nästa gång. Det har vi sett folk göra, det är jättekul och ibland organiserar de mindre träffar, typ ses på kaféer och kodar tillsammans.

Det är viktigt att företagen fokuserar på att se potential och inte bara stenhårt går efter erfarenhet.

Är det företagen som är dåliga på att leta eller finns det väldigt få kvinnliga utvecklare i branschen?

Vanja: – Jag skulle säga att det är två sidor, dels finns det väldigt få kvinnor i branschen och dels när det finns rätt få, då kanske man verkligen måste tänka efter vad man har för slags kultur i företaget för att de få kvinnorna i branschen ska överväga att komma dit. Det är viktigt att tänka långsiktigt, det kanske inte går att anställa en massa kvinnor över en dag. Utan företagen måste fråga sig: ”Vad kan jag göra för att kvinnor ska vilja jobba här om fem år?” Det kanske är där man får börja istället.

Som i vår utbildning, det finns många kvinnor som är intresserade av teknik men varför väljer de att inte börja med programmering? Det är ju inte ett problem i intresset. Det kanske inte finns så många som blir utvecklare, men intresset finns. Hur kan man ta till vara på det intresset och få folk att känna att de kan identifiera sig med att vara utvecklare?

Tone: – Mycket ligger också i jobbannonserna där det står att man ska vara guru eller ninja, och allt man ska vara. Det kan spela en betydande roll, att man inte identifierar sig med det. Det kanske skulle gå bättre om det var en annan attityd i annonsen. Dels om man är nyexaminerad eller vad man nu kan vara ska det finnas utrymme att lära sig. Det är viktigt att företagen fokuserar på att se potential och inte bara stenhårt gå efter erfarenhet. Att jobba som utvecklare handlar väldigt mycket om problemlösning och andra saker än att vara superbra på ett specifikt språk.

Vanja: – Förstå då om det står att man ska vara en kodninja när man egentligen är en utmärkt problemlösare. Då kanske man inte söker det jobbet fastän man hade gjort det jättebra. Så det kan vara bra att man breddar lite vad man letar efter som företag. Istället för att lista de här tio olika språken och begära att personen ska kunna dem är det kanske bättre att trycka på att personen ska vara en problemlösare och bra på att jobba i team. Då kanske man får ett större urval sökande, kanske inte bara när det gäller kvinnor utan andra personlighetstyper med.

Tone: – Ja, för det är ju också viktigt med mångfald. Det är inte bara kön, det är olika typer av personligheter och egenskaper. Då är det bra om man kan backa varandra, att man är bra på olika saker.

Vad tror ni det är som gör att kvinnor kanske inte tänker: ”Det här är en utbildning för mig” direkt när de tänker på programmering?

Vanja: – Jag tror att man inte identifierar sig själv med bilden av utvecklare och att man tänker: "Jag är inte en sån som programmerar dag och natt" . För jag tror att det är en uppfattning som finns. Det kommer mycket från filmer och så, att det är hela ens liv. Och som jag, jag tycker programmering är kul, men jag tycker också att en massa andra saker är kul. Då kanske det är många som tänker att om det inte är det enda jag gör så kanske jag inte klarar av det. Det är ju också något som ofta står i jobbannonser, att du gärna ska visa upp hobbyprojekt som du gör på fritiden, då brukar jag tänka: ”Hur ska jag hinna göra det på fritiden om jag redan jobbar med det och ska hinna träffa mina kompisar och hinna springa i skogen?” Okej, men då kanske jag inte passar som det.

Tone: – Speciellt när det handlar om utbildning också. Som i gymnasiet är man kanske lite vilsen och vet inte vad man ska bli och börjar leta efter förebilder. Om man inte hittar någon annan kvinna som jobbar med det kanske man inte tänker att det kan jag bli. Det är nog också vanligt att man googlar sig runt och ser vad som verkar roligt. Det kan vara svårt om man inte hittar några förebilder.

Vad skulle behöva hända för att det ska bli en jämnare fördelning inom utvecklarbranschen?

Vanja: – Jag tror ju att om man hade haft programmering i skolan och alla hade fått prova, alla hade kanske inte älskat det, men betydligt fler som inte redan kände någon som håller på med utveckling hade kanske upptäckt det. Med tanke på den gigantiska brist på utvecklare vi har i Sverige idag så kan jag inte fatta att vi inte har programmering i skolan redan. Det går att använda i alla ämnen. Det tror jag verkligen skulle göra stor skillnad.

Jag tror att om det hade funnits i skolan hade det varit lättare att hitta till.

Tone: – Ja och det skulle göra det så mycket naturligare. Man skulle inte behöva ifrågasätta om man identifierar sig med det eller inte, för alla skulle prova det.

Vanja: – Ja precis, alla kommer inte älska det men alla kommer ha testat. Det är precis som alla andra ämnen i skolan. Oavsett vad man sedan väljer att jobba med så tror jag att det är jättebra att ha en förståelse för hur det funkar, för nästan alla kommer i kontakt med IT-system och utveckling på ett eller annat sätt. Då är det bra att ha förståelse för den yrkesgruppen. Så jag tror att om det hade funnits i skolan hade det varit lättare att hitta till.

Tone: – Ja, och jag tror att rädslan skulle minska, och att det inte skulle kännas lika läskigt att börja med.

Vanja: – Jag tror att programmering i skolan är en bit. Men det är rätt vanligt att man efter några år slutar med programmering och väljer en annan väg. Där måste det ju komma inifrån branschen. Vad är det för kultur som gör att folk väljer att gå en annan väg? Det är ju ganska svårt att förändra så där tror jag man måste lyckas behålla de man har. Det spelar ingen roll om man fyller på underifrån, där är det ju väldigt många olika saker som spelar in. Men det är ju mycket sådant som vi jobbar med på våra event, det är inte bara öl och pizza som serveras, utan vi försöker ha mat som är inkluderande. Och det finns så många olika saker på vägen som gör att det underlättar om man inte passar in i den rådande normen.

Avslutningsvis: har ni några exempel på en bra miljö som är inkluderande?

Vanja: – Även om man inte är så många kvinnliga utvecklare eller om man är ensam kvinna i ett team så är det ju roligt om man är på en arbetsplats som inte separerar utvecklarna från alla andra. Man kanske sitter tillsammans med folk som jobbar med andra saker, eller man lunchar tillsammans, man har vissa möten tillsammans osv. Att det blir lite tvärorganisatoriskt.

Tone: – Precis, då blir det inte lika påtagligt om det skulle vara så att du är ensam kvinnlig programmerare.

Vanja: – Och då blir det ju ett annat klimat och alla uppskattar det. Det är ju något man kan göra om man inte har så många kvinnor som jobbar som utvecklare, dela inte in folk efter titlar. Titeln är egentligen inte så viktig.

Tone: – Det vi försöker uppnå på våra läger är att man ska känner sig trygg och bekväm med att tänka högt. Inte fokusera så mycket på att man känner sig dum utan att man hela tiden peppar varandra eller kommer med konstruktiv feedback, att man pratar mycket och att man har en öppen dialog hela tiden. Då skulle det blir mindre att man satt och tryckte i sitt hörn och försökte lösa allting själv. Jag tror det skulle bli bättre team och bättre lagkänsla om man kände att man snabbare kunde få bolla saker och diskutera.