Godus är en lektion i spelberoende

99macs redaktör testar gud-simulatorn Godus och upptäcker en sinnrikt konstruerad fälla för att stjäla både tid och pengar, men med enstaka glädjemoment undangömda i landskapet.

När Apple införde möjligheten till köp inuti appar öppnades dörren för en helt ny typ av spel på App Store, nämligen de som är "gratis att spela", men som i praktiken ändå kräver investering i form av riktiga pengar för att några framsteg ska göras. Många är de spel som lockar med gratis nedladdning för att sedan ta varje tillfälle i akt att mana spelaren till att köpa kristaller, smurfbär, zoobucks eller stjärnor för att snabba på spelet.

Tack vare att dessa appar ofta också är riktade till barn har Apple hamnat i hetluften efter att barn har spelat bort tusentals av sina föräldras hårt förvärvade slantar. Både enskilda länder som Italien och överstatliga organisationer som EU utreder olika sätt att skydda konsumenterna mot den här typen av marknadsföring.

Godus är ett nytt spel för IOS med ett något splittrat förflutet. Å ena sidan är det precis som många andra spel gratis att ladda ned, men sprängfyllt med möjligheter och lockelser att investera riktiga pengar. Å andra sidan är det utvecklat av Peter Molyneux, en riktig legend inom spelvärlden och känd för att ha skapat genren "gud-spel" med Populous (1989) och senare Black & White (2001). Han har också erkända spel som Dungeon Master, Theme Park och Fable på sin meritlista.

Molyneux är alltså på många sätt en representant för en äldre, kanske mer klassisk, tid då pc-spel distribuerades på disketter och begrepp som köp inuti appen var okända.

Det var alltså med en ganska stor dos förtroendekapital som Godus installerades och testades på min Ipad Mini med Retinaskärm. Jag gillade både Black & White och Theme Park när det begav sig, och var spänd på vad Peter Molyneux skulle hitta på den här gången. Att leda en grupp små digitala människor till framgång och få deras by att blomstra är tilltalande på en djupt mental nivå, och möjligheten att använda IOS-enhetens tryckskärm för att med sitt allsmäktiga finger skulptera landskapets berg och dalgångar kändes som ett innovativt och nytt grepp istället för det gamla sättet att klicka med en datormus.

Kortvarig förälskelse

En kort stund höll också förhandsförälskelsen i sig. Grafiken i spelet är trivsam och lagom "blockig". Karaktärerna som stendumma irrar omkring på en strandkant och väntar på att drabbas av "gudomlig inspiration" är små, men med en viss uttrycksfullhet – alla har också unika namn. Ö-landskapet där figurerna håller till går i samma stil, med träd, gräs och stenar som dekorerar de olika lagren av berggrund och sand.

Genom att med gudomliga krafter röja ett tillräckligt stort platt område kan ens följare börja konstruera sina egna bostäder. Från början är det fråga om enkla hyddor, men senare i spelet blir det boningar av bättre kvalitet. När de första bostäderna är klara börjar figurerna föröka sig, och kan därefter sprida sig och låta byn expandera.

Så långt allt väl, men det tar tid att bygga hus och föröka sig. De första byggnaderna uppförs på några sekunder, men ju fler ens följeslagare blir desto längre tid tar varje moment. Det är inget onormalt i spel av den här typen, men oftast finns det då något annat att göra för spelaren. Det är här Godus först avslöjar sig som inte så mycket ett spel som en pengafälla.

Det mesta som görs i spelet kostar så kallad "belief", alltså tro. Alla följeslagare som bor i ett hus genererar regelbundet tro, som visar sig i form av en rosa bubbla ovanför hustaket. Genom att klicka på bubblan tillgodogörs denna metafysiska valuta och kan investeras i allt från att uppföra monument som gör invånarna i byn lyckligare (som följaktligen genererar ännu mer tro) till att skulptera landskapet för att ge plats åt fler hus (som alltså också genererar mer tro).

Min stackars befolkning har inte blivit många innan jag som spelare har förbrukat all tro, och följaktligen inte kan göra något mer i spelet annat än vänta på att jag ska kunna samla ihop ny. Inte så roligt för ett aspirerande gudaväsen med en Ipad i handen.

Det finns en snabb genväg givetvis, som spelet gärna och ofta påminner mig om. Genom att investera några gems, alltså diamanter, kan jag köpa en rejäl bunt rosa bubbel-tro som gör att jag kan fortsätta att expandera. Inledningsvis har jag tilldelats några få diamanter vilka jag kan byta mot välbehövlig tro, liksom för att visa mig hur transaktionen går till. Men snart är diamanterna slut, och inga fler står att finna i spelvärlden.

Däremot går det utmärkt att skaffa fler diamanter med hjälp av ett köp inuti appen. För bara 38 kronor kan jag köpa 50 diamanter, och för bara fem diamanter kan jag köpa 1 000 belief. Det räcker inte så långt som en förleds att tro, och ganska snart råder både diamant- och belief-brist igen i min lilla Godus-bosättning.

Det slutar inte där. I takt med att spelet fortskrider låses ny teknologi upp vilket låter de små människorna utforska intressen som jordbruk och gruvdrift. Detta genererar både kol och vete, som givetvis tar tid, men som också behövs för att expandera. För den som inte vill vänta flera timmar på att en ny skörd av vete eller en ny dos kol ska bli klar går det att snabba på tillväxten, vilket givetvis kostar diamanter.

Det finns också ytterligare en resurs att hålla reda på som kallas stickers, eller klistermärken. Det går nämligen till så att när befolkningsmängden ökar belönas spelaren med virtuella kort, som kan låsa upp bättre typer av hus, effektivare jordbruk och annat bra. För att aktivera korten krävs dock att de först fylls med klistermärken med rätt symbol på. I början finns en liten mängd klistermärken för att låsa upp de första korten, men snart tar de slut. Nya kort kan köpas för – ja ni gissade rätt – diamanter.

En ständig kamp

Att spela Godus de första timmarna är en ständig kamp mot bristande resurser. Det är alltid någonting det råder brist på – om det så är tro, vete, kol eller klistermärken. Ständigt erbjuds möjligheten att köpa sig vidare i spelet med hjälp av diamanter, som lika ständigt tar slut och kan fyllas på genom att tömma betalkortet på riktiga pengar.

Alternativet till att köpa diamanter är att vänta. De flesta aktiviteterna i Godus tar cirka en timme, men vissa processer som gruvdriften tar närmare ett dygn i riktig tid. Den som inte vill snabba upp spelet genom att betala bör skapa sig en vana att spela Godus endast en kort stund per dag när nattens skörd av tro, vete och kol samlas in och sedan genast förbrukas för att kupera terrängen och bygga lite nya hus, fält och gruvor.

Det är också ungefär där jag börjar undra vad för slags krafter som ligger bakom Godus tillkomst. För säkerligen är det en uttänkt strategi att spelet tvingar en att välja mellan att antingen bli en vanemässig dag-knarkare av ett i grunden ganska meningslöst spel, eller att köpa sig fri från väntan för att snabbare kunna spela sig trött på eländet. Oavsett alternativ vinner banken, i det här fallet Peter Molyneux och hans studio 22Cans.

Trots att mekanismerna är tydliga är det någonting i Godus som fungerar och lockar mig att trimma bergstoppar och bereda grässlätter för att maximera antalet invånare i min by. Det uppstår en känsla av tillfredsställelse att nå målet med 2 000 invånare, eller att hitta en mystisk struktur nedgrävd i en bergssluttning och inleda en lång och kostsam arkeologisk utgrävning för att frigöra monumentet.

Belöningsmekanismerna fungerar, trots att jag ser vilka knappar spelet trycker på för att manipulera min känsla av att ha åstadkommit något, och de fungerar trots att det också delvis är en obehaglig känsla att inse hur mycket tid som Godus faktiskt har stulit från mig.

Det finns också en annan, mycket mer äkta, känsla av tillfredställelse. Nämligen den som uppstår när jag inser att jag kan lura spelet genom att ställa fram klockan på min Ipad och få ett dygn att passera på bara någon sekund. Med detta fusk är det inga problem att snabbt samla ihop obegränsade mängder tro, vete och kol. Genom att tillämpa denna taktik går det också betydligt snabbare att inse att spelet, trots enstaka moment av glädje och utdelning, i stort sett går ut på att klicka på hus efter hus för att samla in rosa bubblor. Det är ett tröttsamt, enformigt och i längden meningslöst arbete. Tack och lov har det åtminstone inte kostat mig en krona.

Namn
Godus
Plattform
IOS
Utvecklare
DeNA Corp.
Version
1.2
Pris
Gratis
Krav
Kräver IOS 7.0 eller senare. Kompatibel med Iphone, Ipad och Ipod Touch. Appen är optimerad för Iphone 5.
Språk
Engelska
Skriven av Jakob Nilsson

Det är dags för den tionde luckan i Geeks Julkalender, och här erbjuder Inet ett förmånligt pris på en rymlig SSD.

Nintendo, simdollar, Google och solenergi är några av ämnena som avhandlas i veckans poddavsnitt.

Datorspelen Portal och Portal 2 har blivit kända bland annat för sina stämingsfulla avslutningslåtar, och här kommer ännu mer musik inspirerad av Portal.

Med den modulära datorn Kano kan vem som helst lära sig att skruva ihop sin egen hårdvara för ett flertal olika användningsområden. Med Kano Code går det också att lära sig grundläggande programmering. 99mac har pratat med Tommy Säl, som arbetar på Kickstarter-succén.

Super Mario Run släpps nästa vecka, och väntas bli ohyggligt populärt. Nu avslöjas dock att spelet kräver uppkoppling mot internet för att fungera.

Läs för dina barn eller själv en ordentlig julsaga i interaktiv form på Ipad, Iphone eller Android när Snobbens ägare Charlie Brown letar julens mening.