OS X Server: hantera IP-adresser dynamiskt med DHCP-servern

Att hantera IP-adresser manuellt är ett elände, särskilt om man har en rad olika enheter som anslutits till nätverket. Idag kan vi inte bara ansluta våra mac-datorer och iPhone utan också tv-apparater, blu-rayspelare, Apple TV och en rad andra saker i hemmet.

Att dela ut IP-adresser dynamiskt är inget nytt. DHCP-protokollet, eller Dynamic Host Configuration Protocol, utvecklades 1993 som en utbyggnad av BOOTP, ett
liknande protokoll som hade vissa tillkortakommanden som DHCP fixade. Vad DHCP bland annat introducerade var ett sätt att återta IP-adresser som en klientdator inte längre använde, något BOOTP inte stödde. Vidare kan DHCP användas för att skicka ut en mängd olika konfigurationsparametrar till en klientdator. En hel del av dessa, som exempelvis information om servrar för NNTP, är knappast aktuella längre och således är det få moderna DHCP-servrar som stödjer den typen av konfigurationsmöjligheter.

DHCP är i grunden ett ganska skottsäkert protokoll - när en klient vill ha en IP-adress så "skriker" den ut på det lokala nätverket och DHCP-servern fångar upp anropet och skickar tillbaka all den information som klienten ska ha enligt DHCP-serverns konfiguration. När tidsgränsen för en IP-adress uppnåtts får klienten förnya adressen genom att be om en ny från DHCP-servern.

Vanligast är att man sätter en relativt hög tidsgräns för hur länge en klient ska få hålla på en IP-adress, men i miljöer där många klienter ansluter sig och sedan kopplar ned, exempelvis på ett kafé eller i en skola, så kan det vara en god idé att ha en kort tidsgräns så antalet IP-adresser inte tar slut på grund av att gamla adresser inte gjorts tillgängliga till servern. Anledningen till att DHCP fungerar på detta sätt är att en DHCP-klient inte talar om för DHCP-servern att den inte behöver IP-adressen längre.

Konfigurera DHCP-servern i OS X Server 10.8.2

Att konfigurera DHCP-servern i OS X 10.8.2 är ljusår enklare från att göra det i exempelvis Snow Leopard Server:

Antalet valmöjligheter har dock inte förändrats, även om de bytt plats till mer eller mindre logiska ställen (en vansesak, tycker vi).

Här är det nya gränssnittet:

När din server är nyinstallerad finns ett så kallat "scope", alltså ett utrymme bland dina IP-adresser, redan konfigurerat. Det läskiga här är att Apple konfigurerar att alla IP-adresser utöver den första och den sista (som oftast används som routeradresser i de flesta nätverk). Detta innebär att den IP-adress din server har konfigurerad kan finnas där. Detta kan särskilt vara ett problem om du satt upp din server med en DHCP-adress från början och sedan ändrat till en fast adress.

Eftersom du inte vill att den fasta adress din server har ska delas ut till en annan klient (vilket resulterar i att både server och klient får ett varningsmeddelande om att en adresskrock föreligger) så är det en god ide att planera ditt nätverk och sätta servrar och andra enheter som har fasta adresser i ett block av IP-adresser och använda ett annat för DHCP-klienter. I vårt exempel i denna artikel delar vi exempelvis ut 10.0.1.100 - 10.0.1.199.

Gå in i Server-applikationen, välj DHCP som tjänst och klicka sedan på plustecknet nere till vänster under rutan där de olika nätverken finns inlagda. Det vanligaste är att du endast har ett nätverk där, men har du flera nätverkskort i din server (eller använder VLAN, vilket vi återkommer till i en senare artikel) så kan du dela ut adresser till flera olika IP-subnät från en och samma server.

Inställningarna i bilden ovan är ganska självförklarande. Först och främst kan du döpa inställningarna för just detta subnät. Har du endast ett nätverkskort och delar ut adresser via det så behöver du normalt sett inte ändra något här.

Nästa inställning kallas "Lease Duration" vilket vi nämnde tidigare. Här sätter du hur länge en klient får ha en adress innan den måste begära en ny.

Nästa inställning är viktig, i synnerhet om du kör din server på en maskin som också har wi-fi-nätverk inbyggt. Välj här vilket nätverkskort i din dator som ska dela ut adresserna. Har du inte för avsikt att använda wi-fi-kortet i din server så bör du slå av det i nätverksinställningarna i OS X om din Mac ska fungera som server på heltid.

Skriv därefter in vilken IP-adress du ska börja dela ut, och i fältet under anger du vilken är den högsta IP-adress du ska dela ut. Alla adresser mellan dessa två blir sedan tillgängliga för DHCP-klienterna i ditt nätverk.

Information om subnätmask och router har fyllts i automatiskt och har du ingen anledning att pilla på de inställningarna så bör du inte göra det då det är de inställningar som varje DHCP-klient får tilldelad sig.

Till sist kan du titta på DNS-inställningarna, där det anges vilken eller vilka DNS-servrar dina klienter ska använda, och vilken eller vilka domäner som de ska tilldelas. Det sista är en intressant funktion då du här kan ange exempelvis "99mac.se" som sökdomän och dina klienter kan sedan knappa in "www" i sin webbläsare och klienten förstår själv att den ska använda "99mac.se" som domän.

När du är klar klickar du på "Done" nere i högra hörnet. Starta därefter DHCP-servern.

Avancerade inställningar

Var det klart då? Ja, faktiskt. Om du inte vill mecka vidare - för då finns det ett par saker till att rota i. Om du klickar på fliken "Clients" så kan du under listan på klienter som hämtat adresser från din DHCP-server klicka på kugghjulsikonen och där välja att du antingen kan ta fram information om klienten där du kan se hårdvaruadress på klientens nätverkskort, klientens namn, IP-adress och vilken nätverksport som klientens DHCP-adress delats ut via.

Du kan också markera en klient i klientlistan, klicka på kugghjulet och sedan klicka på "Create Static Address". Bilden till höger ovan visas då och du kan där sätta ett namn på klienten, välja vilken nätverksport DHCP-adressen ska delas ut via från servern samt sätta att klienten får samma IP-adress varje gång den ansluter. Detta sker eftersom DHCP-servern känner igen hårdvaruadressen på klientens nätverkskort. Ett tips där är att komma ihåg att om en klient ansluter med wi-fi vissa gånger och ethernet andra gånger måste båda klientens båda nätverkskort och dess hårdvaruadresser läggas in som statiska adresser om du vill att klientdatorn alltid ska ha samma adress.